onsdag 14 juni 2023

Lyckan är som jag kommer ihåg den

Elva år idag. Elva långa, långa år. Men jag mår bättre nu, på riktigt. Det här året har jag lärt känna mig själv på ett helt annat sätt. Jag har fått bearbeta och läka på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.
Jag har insett att jag aldrig läkt innan, jag har bara fortsatt framåt. Men i år har jag låtit mig få stanna upp, känna och hitta en trygghet i det. Det har gjort ont, men det har också varit väldigt skönt, det känns lite som växtvärk, den känslan av att veta att smärtan ger något.

Jag har känt mig långt ifrån mig själv de senaste månaderna, men har kommit till insikt nu att jag är precis den jag skulle bli. Jag behövde inse att det jag gått igenom faktiskt var på riktigt, att det var ett trauma och att jag inte kunde förminska det längre. Det har varit läskigt, tufft och det svåraste jag någonsin gjort, men nu när jag har kommit till sans med den tanken, är det inte lika svårt längre. 
När jag kunde acceptera att det är ett trauma jag varit med om, och kunnat börja arbeta med det som det, har det blivit mycket enklare.

För ett år sen hade jag nyligen fått min PTSD diagnos och börjat min traumabehandling och hade väl inga direkta förhoppningar på att det skulle hjälpa. Jag hade gått i terapi i nästan tio år utan större framgång, vilket gjorde att det kändes ganska meningslöst. Dock så kan jag så här i efterhand säga att det har varit väldigt effektivt för mig att se problemet för vad det faktiskt är. Vi har jobbat mycket med känslominnen, vilket har varit svårt i och med att jag inte kommer ihåg så mycket från alla åren, utan det är dom "största" händelserna som satt sig. Vi har använt oss av bloggen som hjälpmedel för att komma ihåg och läsa igenom allt som faktiskt hände, vilket har varit jättetufft. Det är första gången som jag läser mycket utav det och det är otroligt svårt att ta in att det faktiskt handlar om mig. Mamma har skrivit så extremt fint om mig och min resa, vilket har varit väldigt fint och helande att läsa. 

Jag blir så otroligt stolt över den lilla Sophie, som trodde att hon bar hela världen på sina små axlar, samtidigt som jag blir så extremt ledsen över att jag tog på mig det ansvaret. Det var aldrig någon som la det ansvaret på mig, men både lilla och stora jag vet att det var väldigt effektivt, inte bara för min familj men också för min egen del. Jag tror att det gjorde att jag bet ihop, försökte leva så normalt som möjligt. Det gjorde att jag faktiskt gick till skolan så mycket jag orkade, även om det inte alltid var så mycket. Det gjorde att jag faktiskt försökte hänga med och komma ikapp, att jag fortfarande ville träffa mina vänner och att jag fortfarande kunde se ljust på framtiden.

Det är ingen hemlighet att jag inte alltid kunnat ta allting så lätt, stjärnorna vet att jag haft många sömnlösa nätter, haft extrem ångest och varit så ledsen. Jag hade även en period där jag var väldigt likgiltig till döden, inte på det sättet att jag aktivt ville avsluta mitt liv, men det hade inte spelat någon större roll om livet skulle tagit slut. Det gjorde att jag inte är rädd för att dö, men om någon skulle fråga mig om jag är rädd för döden, så hade jag svarat ja. Jag är inte rädd för min egen död, men jag är livrädd för att någon i min närhet ska dö.

Olivia Sundberg, som är en ung tjej som skriver poesi, skrev en text som har satt sig väldigt hårt i mig. Texten sätter ord på hur jag har känt angående mig själv, min kropp och mitt psyke, samtidigt som den 
beskriver resan som jag gjort för att komma hit där jag är idag. Mina dåliga dagar så tänker jag mycket på den texten, att göra det som jag kan just den dagen.

Jag var så elak, sa så taskiga saker, 
jag var iskall och stenhård.
Jag antar att inte är ensam om det,
det finns ingen jag kan vara lika hård mot 
som mig själv,
och jag blir så ledsen för det finns ingen som helst logik i det.
Varför gör jag så mot den enda jag har?
Jag kunde inte ge mig själv det jag behövde psykiskt idag,
dividerade med oron,
fram och tillbaka,
så jag fick ge mig själv det jag kunde,
för att,
en röst i mig viskade
"det där stämmer inte".
Så jag gav mig själv bra och näringsrik mat,
jag lät mig röra på mig,
jag stod i solen och kände hur den nästan värmer igen...
Och så fick det bli idag.
Jag vill påminna dig om att - 
var snäll mot dig, jag vet att du gör ditt bästa

Poesi har hjälpt mig väldigt mycket i mitt helande, men även det mer spirituella, jag har fastnat totalt för hypnos och lyssnar på självhypnoser för allt möjligt.
Jag har hittat att sömnhypnos fungerar väldigt bra för mig när jag ska sova, jag har haft otroliga problem med sömnen under alla år efter att jag blev sjuk. Jag har svårt att komma till ro, sover oroligt och vaknar mycket på natten. De satte in sömnmedicin väldigt tidigt, vilket har hjälpt väldigt bra. Jag har försökt att sluta med tabletterna i perioder, men det går verkligen inte utan. Läkarna är överens om att det är bättre att jag äter dom, och sover ordentligt, än att jag skulle sluta med dom och istället knappt sova alls. Det finns många delade meningar om sömntabletter är så bra egentligen, det är ju såklart aldrig bra att äta mediciner som man inte behöver, men jag är så fruktansvärt trött på att folk ständigt ska lägga sig i vad som är bäst för mig.

Jag vill någonstans tro att jag vet vad som är bäst för mig nu, även om jag många gånger tvivlar och ringer mamma eller pappa för att få råd och stöd. Men jag känner mig starkare nu, jag är vuxen på ett helt annat sätt en jag varit tidigare och har lärt mig sätta gränser för vad jag tycker är okej och inte.

Jag har växt otroligt mycket i mig själv bara det här året och jag är så spänd på att se vart det här kommer att leda. Jag trivs i mig själv och vet vad jag kan. Det har varit en otrolig känsla att bara få vara i det, att kunna se utvecklingen på så kort tid.

Jag började plugga på IHM i augusti, något jag ibland kan påminnas om hur sjukt det är, att jag tog mig igenom både grundskola och gymnasium (även om det tog lite längre tid) och nu faktiskt pluggar någonting som jag vill jobba med. 

Den tryggaste tanken jag har just nu är att 12 åriga jag, hade varit så jävla stolt över den jag är idag. Inte bara över vad jag har gjort och hur höga betyg jag faktiskt lyckats med, men framförallt den personen som jag har blivit. Jag vet att lilla Sophie hade varit så extremt stolt och nöjd med hur livet faktiskt blev, även om det blev långt ifrån vad vi tänkte oss. 

Jag läker verkligen just nu och jag utvecklas till en person som jag aldrig trodde jag skulle bli, och jag älskar det!

Jag äter humörstabiliserande för mitt humör och höjde min dos i våras, vilket har gjort underverk. Precis i början av höjningen så blev jag dock extremt hypomanisk, jag åt och jag sov nästan inte på ett par veckor, jag kunde helt enkelt inte ta hand om mig själv. Men någonstans i att jag inte kunde ta hand om mig själv, kunde jag ändå be om hjälp. Jag flyttade hem till mamma och pappa några dagar, för att komma in i det lugnet som faktiskt finns i vårt barndomshem och jag kan säga att det blev så mycket bättre. På valborg så fick jag ett skrattanfall, ni vet ett sånt där som inte kan ta slut, för första gången på väldigt många år. Då började jag skratta ännu mer för det, för jag verkligen kunde känna hur lyckan bubblade i kroppen.

Och jag kan säga en sak, lyckan är som jag kommer ihåg den💖







tisdag 14 juni 2022

10 år som sjuk

10 år som sjuk.

Idag är det tio år sedan en tolvårig flicka satt i en sjukhussäng tillsammans med sin mamma och överläkaren för neurologavdelningen på Huddinge sjukhus berättade för dem att flickan har Moyamoya. Flickan visste undermedvetet att det var allvarligt, det hade hon förstått sedan innan, det gjorde att hon kunde genomgå de undersökningar som krävdes, ryggmärgsprov, CT röntgen, blodprover och MR röntgen. Det här var en ny och skrämmande värld för flickan, men det kom senare tyvärr att bli en trygg plats för henne, en vardag och en extra familj.

Dagen som jag fick diagnosen så såg jag min familj bryta ihop för första gången, jag tog på mig ett ansvar som inte var en tolvårings att bära. Jag vet inte vart jag fick styrkan i från, att krama mamma i den sjukhussängen och säga "jag sa ju att det var allvarligt, men jag kommer fixa det."

Folk pratar alltid om att det här har gjort mig stark, mogen och vuxen. Men jag behövde inte bli stark. Jag behövde inte mogna. Jag behövde inte bli vuxen. Jag behövde få vara barn, få umgås med mina kompisar, spela fotboll, bada och hänga på IP. Jag behövde få vara trygg.

Det har inte gjort mig starkare, det har gjort att jag har stängt in mig och att jag lidit i åratal utan att ens insett det själv. Jag gick in i överlevnadsläge, med fokus på att överleva, inte känna. De första åren fanns inget fokus på mina egna känslor, min familj tog det ju mycket hårdare än mig. Mina egna känslor såg jag inte ens, jag trodde i många år att jag inte tog det hårt. Men jag minns den dagen då allt brast, när jag satt hos min fantastiska psykolog på BUP för miljonte gången och jag hann knappt sätta mig ner innan jag bröt ihop totalt. Jag grät oavbrutet i en timme, sa inte ett ord och min psykolog satt bara bredvid mig och höll om mig. Efter den dagen stängde jag inne mina känslor, jag blev rädd för mig själv och för mina känslor. 

Självklart har jag brutit ihop vissa gånger under åren, men jag har stängt av efter varje sammanbrott. Har inte velat känna, inte velat tagit tag i problemet och så här i efterhand så har det inte varit så effektivt som jag trott.

Ibland så är lidande bara lidande. Det gör en inte starkare. De bygger inte karaktär. Det gör bara ont.

Jag under åren tänkt mycket på döden, i början var det av naturliga själ, att läkarna faktiskt var osäkra på min överlevnad. Vid min första operation så var jag övertygad om att jag skulle dö, jag hade drömt att jag var på min egen begravning och jag visste att läkarna inte hade full koll på vad de gjorde, de var själva osäkra. Jag hade skrivit brev till min familj som jag gömt i mitt rum, så att de skulle hitta de när de skulle städa ut mitt rum. Men jag överlevde, otroligt nog. Dagarna efter operationen så önskade jag att jag skulle dött på operationsbordet, för jag är övertygad om att det jag genomled de dagarna var värre än döden. Några år efter så ville jag dö, självmordstankar var en del av vardagen, men de brottades med tankarna om vad min familj skulle behöva genomgå, att jag överlevt så mycket annat och att jag hade stora drömmar för framtiden. Jag ville inte dö, jag ville bara inte leva.

Jag tänker inte på att dö längre, men jag tänker mycket på döden. Jag vill leva, nästan alla dagar, men självmordstankarna finns alltid där. Idag är tankarna mer som en snuttefilt, en trygg tanke att om det verkligen blir illa så måste jag inte mer. Jag är inte rädd för att dö, men jag vill inte dö. Men jag är inte rädd för den dagen jag kommer dö.

Jag har i år börjat jobba med mina känslor, det klassar det som trauma. Så jag går i traumabehandling och är under utredning för PTSD. Jag trodde inte att man kan få PTSD av av att man blir sjuk, men tydligen är det just sådana händelser som ger en det. Det är tydligen vanligt för t.ex. cancerpatienter att få ptsd efter att de blivit friska, för att de vet att de kanske blir sämre igen,att minnena från den tiden gör så ont och att man blir rädd att de ska bli så igen. Nu är det ju inte så för mig, jag kommer aldrig bli frisk, men det är ingen som vet när eller om det kommer bli värre. Den smärtan är olidlig.

Det är mycket känslor som rivs upp under den här behandlingen, men förhoppningsvis kommer det bli lättare med tiden. Som ett sår som tillslut blir ett ärr. Just nu har jag bara satt ett tryckförband på såret och nu ska det tas bort för att såret ska få läka. 

Jag har inte hanterat allt på bästa sätt hela tiden, jag har varit väldigt arg och tagit ut min ilska på folk i min närhet. Jag kan inte säga att mitt beteende alltid har varit okej, men jag kan inte heller be om ursäkt för det. Jag tänker inte be om ursäkt för hur jag försökte läka från en sak som jag inte kunde göra något åt. 

Det är okej att vara arg för det som hänt en, men det är även okej att vara ledsen och det är något som jag måste intala mig själv. 

Det är svårt att acceptera den hårda verkligheten att jag alltid kommer få leva med faktumet att jag aldrig kommer bli frisk. Jag kommer alltid ha det såret inom mig. 
Mitt trauma har inte gjort mig starkare, det har gjort mig svagare, har orsakat många sömnlösa nätter, jag gråter mer, jag har fått minnet utsuddat och jag blir helt förstörd av små saker och av, för andra, obetydliga saker. Jag har fått känslor som jag inte förtjänade. Jag har överlevt, men jag har inte blivit en superhjälte.
Jag har blivit starkare, genom att överleva saker som jag inte skulle ha behövt och leva med konsekvenser för saker som jag inte valt.

Folk säger alltid att tiden läker alla sår, men det gör den verkligen inte, det har inte läkt och jag tror aldrig att det kommer att läka. Det är något som jag kommer att behöva leva med, ett öppet sår som aldrig kommer att läka.

De flesta av mina kompisar har aldrig känt mig som frisk, dom ser mig inte som sjuk, men dom vet att jag är det. Dom kände aldrig den personen jag var innan jag blev sjuk, den glada,spralliga tjejen som var levnadsglad och nyfiken. Många skulle idag förklara mig som just detta, men det är inget emot vad jag var tidigare. Dom har ingen aning vem jag var, jag minns det knappt själv, men jag vet att det var annorlunda då.

Det svåraste med att leva med ett trauma, samtidigt som jag är en väldigt logiskt lagd person, är att jag inte finner logiken i varför jag mår så här. Mina tankar och mina känslor är inte logiska, jag mår ju bättre nu. Varför går jag runt och tänker på när saker var som värst? Det kommer aldrig att gå ihop i mitt huvud.

Här kommer ett axplock av bilder från mina 10 år, det är långt ifrån alla som finns. Men det speglar väldigt tydligt hur jag förändrats, hur trygg jag blivit i sjukhusmiljön, hur tålig jag blivit och vad jag faktiskt har utstått. Det som inte finns på bild är det verkligt svåra och kritiska perioderna, när jag låg på BIVA efter första operationen, när jag fick en morfinöverdos och blev helt blå för att jag inte fick någon luft, när jag fått blodtrycksfall och det har varit hav av läkare i rummet, narkospersonal med sprutor av blodtryckshöjande, när de fått ge mig syrgas och stått med andningspumpar för att få I mig tillräckligt med luft.

Här ligger jag på Huddinge sjukhus, helt ny i sjukhusvärlden och pumpas med kortison.

Här fick jag ett par timmar "ledigt" för att kunna åka till min skolavslutning med min klass. Jag kunde och orkade inte stå med min klass på skolgården,jag kunde inte äta glassen som vi fick för att jag mådde så illa och jag orkade inte hålla humöret uppe.
Här låg jag inne på Visby lasarett, för sjukdomar tar inte sommarlov. Jag var bunden till min säng eftersom de inte ville att jag skulle vara utan syrgas. Tillslut fick jag en syrgasryggsäck så att jag kunde ta en promenad. Jag var så trött,tyckte det var jobbigt att folk tittade på mig och att syrgasen puffade högt var 15de sekund. Jag ville inte gå ut mer efter den gången, sa att jag inte orkade, men i själva verkade orkade jag inte att folk tittade.
Här spelade jag,mamma och pappa minigolf i Tanto. Vår sommar blev inte som den var planerad, jag fick inte vara längre än 2h ifrån sjukhus, om jag skulle bli värre. Man ser att jag är trött,utmärglad och liten.
Jag försökte hålla kroppen stark,men jag kunde inte träna. Fick träna med sjukgymnast i sjukhuset pool. 
Liten och rädd men ville hålla uppe humöret, min familj hade det jobbigt ändå.
Här är precis innan jag skulle sövas för ännu en angiografi, visste att mamma tyckte det var läskigt när jag sövdes,så jag ville vara glad för hennes skull.
Vaknat ännu en gång från att vara sövd, liten,trött och mår extremt dåligt.
Jag kunde inte äta min frukost den här morgonen, så den fick pappa. Dom offrade både sömn och mat för att kunna vara med mig.
Här är innan jag skulle åka ner på min andra operation, även här liten och rädd.
Här precis när jag ska åka in på operation, vill vara glad och självsäker.
Efter andra operationen så mådde jag betydligt bättre än efter första, då jag vägrade morfin. Piggare men ändå trött.
På akuten, ska skrivas in men ingen vet vad de ska göra eller vem som ska göra vad.
Syrgas har alltid varit allas lösning på allt, de hjälpte inte mig, men dom trodde på det.
Så har sönderstucken är jag alltid efter jag legat inne, mina blodkärl är svåra att hitta och en infart kan sitta max 2 dagar innan kärlen kan gå sönder.
Det finns allt för många sånna här bilder, har spenderat fler timmar i sjukhus sängar än i skolan de senaste åren.
Prover har tagits till oändlighet.
Prover på hjärtat för att se varför jag får ondare i huvudet vid pulshöjning.
Kalla handdukar var ett av sätten mamma försökte hjälpa mig när inte läkarna kunde.
En bild på mig från akuten, smärtan olidlig och ingen vet vad de ska göra.
Fick två nallar av min fina Q82, har fortfarande kvar den stora vita, han ligger fortfarande i min säng och ger mig en trygghet som jag blev av med när jag flyttades till vuxen.
Trött efter mediciner som inte funkar,  läkare som försöker hitta lösningar som dom inte har.
Så här kunde min säng sett ut, men här var jag bara och försökte duscha. 
Så här tog min mamma bilder på mig dom värsta dagarna, när det var som tuffast. 
Morfinet, min bästavän och min största fiende.
Ibland fick jag åka hem, för att de inte kunde ha kvar mig på förvar, då fick jag åka till ks 4 gånger om dagen för att få morfin.
Efter att för många Infarter gick sönder så opererade dom in en cvk och jag ordinerad ASIH för första gången. Cvkn slutade också funka efter ett tag och då gick de över till intramuskulära sprutor.
Ännu en bild från sjukhus, spypåsen var min räddning vissa dagar.
Ännu en bild från uppvaket.
Så här såg mamma och pappas vardagsrum ut i våras, mediciner, sprutor och nålar.

Jag blev lite av en kändis på Q82, dom såg mig där under så många år och den här dagen hade de haft APT och då hade de blivit en fetaostsallad och rulltårta över, så då fick jag dom. De tyckte att jag förtjänade det.
Allergisk reaktion av mediciner som de testade, andningssvårigheter och mycket läkare på plats.
Här var vi och fick en dos morfin för att sedan kunna åka hem igen.
Här var jag extremt ledsen och trött, fick sova i mammas famn.
Ännu en bild från uppvaket, mamma och pappa fick sitta och hålla koll på mitt blodtryck som inte fick gå under 90. Det gjorde det sen när jag kom upp till avdelningen och det sista jag minns är att det kom in massa läkare och att de tiltade sängen så att jag skulle få upp trycket och att syskonen till barnet jag delade rum med stod och stirrade med stora ögob sen är det svart.
Ännu en Infart som gått sönder och de måste sättas en ny innan jag kunde få morfin.
Min syster (och bror) tog sjukhuspassen med mig ibland när mamma och pappa behövde få leva sina liv.


Det var här och då,rekord på hur många tabletter jag åt i taget. 22 st om jag inte missminner mig.























fredag 10 januari 2020

Mitt 2019 (och årtionde)

Halloj!
Herregud hörrni vilket år det har vart, vart börjar man ens? Jo, med en snabb liten recap på mitt 2010-tal såklart! De här har varit den sämre halvan av mitt liv en så länge, om man ser den större bilden, jag har verkligen mått så extremt dåligt i perioder, i många år, men de har någonstans även gjort mig till den jag är. Jag har vart med om många kriser, där den största och första nog egentligen är anledningen till de efterkommande. Att jag blev sjuk, förde vår familj närmare, för de var delvis deras kris också, vi var i det tillsammans.Vi var tighta innan men någonting förändrades när jag blev sjuk. Min största trygghet i livet är min familj, jag vet att jag kan gå till min familj med vilket problem jag än har, att alla blir delaktiga och att alla gör allt i sin makt för att lösa problemet. Jag är extremt tacksam för min familj, dom är det finaste och mest värdefulla jag har i livet och det finns inte ord för hur mycket jag älskar dom, även fast jag inte alltid är så bra på att uttrycka det.
Det här årtiondet har jag även utvecklat ett flyktbeteende,bott utomlands 8 månader och gått igenom smärta på andra platser. Jag har suttit i säkert 1000 timmar hos psykologer, blivit diagnostiserad  och medicinerad för depression, diagnostiserad med ångest, panikångest och sömnsvårigheter. Jag fick även min borderline diagnos, vilket förklarade väldigt mycket i liv. Jag har upplevt mina första och tyvärr antagligen inte mina sista panikångestattacker, jag har drömt min tredje mardröm, som gjorde att jag vaknade mitt i nätterna av panikångest. Jag har spenderat över 2 år boende på sjukhus, över 50 timmar på olika operationsbord, oräkneliga timmar i olika röntgenmaskiner och jag garanterat fått mer nålstick än en normal narkoman, inklusive en cvk inopererad i halsen. Fan, de har vart tufft, de är ingen hemlighet, det har vart ett rent jävla helvete faktiskt rent utsagt. Jag har gråtit så många tårar, så extremt många tårar. Jag har gråtit precis på alla platser man kan tänka sig,men min personliga favorit är och har alltid vart, golvet. Badrumsgolvet,sovrumsgolvet, köksgolvet, vardagsrumsgolvet, terassgolvet, alla golv. Favoritgolvet är köksgolvet, ojojoj, vad jag uppskattat köksgolvet, i år har jag gråtit mycket på köksgolvet haha. Skit samma, vet inte ens vad de är jag skriver längre så nu hoppar vi vidare till min årsresume.

Januari

Året började rätt bra, tror jag? Kommer inte ens ihåg? hade inte så mycket bilder från januari heller, men här kommer dom.


Bilder från årets första photoshoot, var så söt i den frisyren ♡

Min bild som vi hade uppsatt på jobbet under "vi jobbar här"

Vi åkte till sälen också, ett helt gäng, galen resa faktiskt.
Jag,David och Aron♡


Februari

Sälen♡
Emma och jag♡♡

 
Sälen♡
Aron och jag♡

Påväg hem från sälen♡
David och jag♡

Antonia kom till sthlm♡
Jag, Antonia, Mia♡

En liten selfie ♡

En mellokväll hos mig slutade som krök hos Lager♡
Kim,jag,Emma och Lager♡

Samma kväll♡
Jag och Emma♡

Mars

Jag och Emma på Retro i sthlm♡

Hade en text i självlysande bokstäver.
"I want something as simple as not being second"

Träffade Elin en annan kväll på Retro♡

Skulle kolla film och käka frukt...

Var allergisk mot ananas😂

Jag och brorsan♡


April
Jag och Aron när vi hälsade på Jossan i Täby♡

Jag och Mia hade en heldag på stan, där vi bara åt och drack massa gott.
Mia och en flaska prosseco på Vau de ville♡

Köttbullar och potatismos♡
Vau de ville♡

Sen åkte vi efter ett par dryckestopp runt gamla stan, till hornstull och hornhuset och drack några drinkar där♡
Dagen jag var på intervju till Sunwing och fick jobbet♡
Kim och jag på EXIT♡

Jag och Aron samma dag♡

En ledig dag med vin och chark med bruce.

Jag och Casey♡

Jag gjorde min andra tatuering, en tatuering över hjärtat där det står "Förlåt".
Har fått många frågor vad den står för och jag har aldrig riktigt berättat de.
Den är ett förlåt, till mig själv för att jag skadat mig själv så många gånger och den är ett förlåt
till min mamma och pappa för att jag gång på gång går sönder, att jag krossar mitt eget hjärta gång på gång trots att jag vet att de tog dom lång tid att skapa mig och mitt hjärta och att mamma ändå gick runt och väntade på att jag skulle växa färdigt i 9 månader.
Den betyder mycket för mig♡

Mars

Här var jag påväg till arlanda för 6 månader utomlands.

Här är en bild, på den ö jag skulle bo på, Cypern.

Var ju lite lätt besviken på temperaturen när jag anledde dock.

Min första kväll,öppnade grabbarna grus, så jag hann i stort sett slänga in väskorna i min lägenhet, byta om och springa till förfesten.

Här är den första bilden jag tog på Sunwing, redo för att börja jobba.

Här hade jag jobbat första passet och det hade gått superbra!

Här var min kvällsskjorta,alltså skjortan man har på sig på kvällen.

En superfin skylt♡
På ett hotell, vars pool vi fick hänga vid.
La casa de napa♡

Dehär är i den exotiska trädgården på casa de napa

Lite oskönt var det ändå att dom hade en papegoja i en bur i trädgården

Alexandra och jag i poolen på casa.

Jag, Bella och Alexandra på casa

Sofia, Carro och jag på klubben Bedrock

Wilma, Athena och jag på grabbarna grus

Jag och Alexandra på grabbarna grus

Jag,Athena,Bella och Alexandra på grabbarna grus

Jag och Sofia på Bedrock

Sofia,Malin,Alexandra, Carro och jag på grabbarna grus

Jag och Malin på Grabbarna grus

Var på Casa med Carro

Mitt livs roligaste utgång!!
Cris,Sofia och jag

Jag och Malin

Carro och Lisa med varsin drink på Casa

Wilma, på min balkong


 Tvättade för första gången

Juni

Jag flyttade in hos Malin och Cris på Castalia

Massa skyltar på bargatan

Här fick jag åka till sjukhuset pga akut uttorkning, vilket man kan se på hela mig

Jag blev inlagd på sjukhuset, dom var inga stjärnor på att sätta cvk iaf

Blev lovad att jag skulle få åka hem samma dag, men läkaren hade erfarenhet av moyamoya och ville därför ha uppsikt över mig över natten
Sen var jag sjukskriven ett par dagar så då åkte vi på äventyr
Love brigde♡ ( och Cris i kanten)

Jag på love bridge

Cris på love bridge

När man klättrade ner för love bridge kom man hit♡

Det var alltså här man fick klättra
Cris och Wilma

Jag och Cris

Wilma

Malin

Bella

Spökstaden Famagusta

Malin och Cris på en av våra filmkvällar

Här hade Bella,Wilma,jag,Cris och Malin (bakom kameran) vart på jumbo och shoppat

Hokkadios fantastiska sushi♡

Här började vätskenivån bli bättre och jag fick lite färg igen

Malin och Cris när vi tre var ute nån gång

Moa och Cassi på grabbarna grus när vi drack våra buckets

Jag och Bella på stranden♡

Malin,jag och Cris

Fick en blomma av en kille påväg hem från jobbet

En betydligt mycket piggare tjej på en förfest

7 år sedan jag blev sjuk

Bella och jag på favorit baren Paddys

Cris, jag och Malin ute på bargatan på midsommar

Bella åkte hem..

Juli

Moa s och jag på min och Cris inflyttningsfest

Hade vart på massage och hade tröttnat på napa något enormt, så fick följa med Cris hem till hans lägenhet i Larnaca över natten, så välbehövligt
Vi drack prosseco på balkongen den kvällen

Min och Moa s skåpnycklar gick sönder dagen efter

Min favorit drink ( frozen passion daiquri) och min favorit mat (penne basilcream chicken) på Robinson

Jag och Cassi när vi var på bio i Larnaca och såg Lejonkungen

Augusti

Har nog aldrig vart så glad?

Marcus och jag

Rygler, jag och Alec i poolen på robinson

Blödde så mycket på mina fötter, heeela sommaren

Mamma och pappa kom på besök och mamma lagade mat åt oss hemma hos mig och Cris
Gick ut o drack drinkar med Matilda

Min födelsedagspresent jag fick av Cris, 20 flaskor vodka

 Sebbe kom till Cypern

Sebbe och jag var på Paddys

Pappa och mamma var på grabbarna grus

Mamma och pappa åkte hem och det var superjobbigt

Petronella,Lisa,Felix och Jonathan på Robinson

Hade en extremt svår vecka, efter förra bilden kom jag hem till två inbrottstjuvar som var inne i lägenheten när jag kom hem, plus att mamma, pappa,sebbe och cassi hade åkt hem och att de var mycket annat som hände..


September 
Jag och Alec på grabbarna grus

Thomas cook gick i konkurs, så vi fick lite extra ledigt när de knappt var några gäster, så jag,Lisa och Matilda åkte på en minisemester till Limasol och Pafos, vi levde verkligen våra bästa liv då.

Jag och Linnea på Paddys sista gången innan hon åkte hem.

På moppeäventyr med gänget♡

Påväg till jobbet en kväll

Jag och Cris hade picnic på köksgolvet♡
(sen grät jag lite på golvet också)

Oktober

Här träffade jag och Alec vår kollega på klubben pirates typ 03:57

Lisa och jag i hennes lägenhet, som var min första lägenhet

Jag och min kollega på Fino

Min kollega från receptionen


Var och kollade solnedgången vid lovebridge

Med Lisa♡

Jag på jobbet på halloween, tog en drink när jag slutade, en dubbel grasshopper♡


Jag mitt sista arbetspass när jag grät för jag sa hejdå till Lollo och Bernie
Sen grät jag ännu mer när jag sa hejdå till alla kollegor och såg sista showen

Exakt så kände jag, jag var inte redo att åka hem än


November

En selfie från när jag skulle se om min kamera fungerade efter att jag spräckt telefonen när jag tappade den från en balkong på 5 meter

En bild från när vi var på vattenlandet

Min sista bild från napa.
Sen satte jag världsrekord i att gråta, grät redan innan jag gått igenom security och slutade inte gråta föräns jag flygit över Ryssland.

Bild från dagen jag skrev kontrakt med mitt jobb

Bild från min "välkommen hem" middag

Första bilden från mitt jobb

En kollega och jag

När jag skulle gå och jobba med brutal huvudvärk för fick inte vara sjuk mer än en dag under utbildningen 

Nån annan gång när jag skulle till jobbet och var svintrött

Någon annan gång efter jobbet

Jag och mamma innan de årliga glöggminglet

Aron och Kim på min första utgång sen jag kom hem

December

Lisa och Matilda kom och hälsade på (Moa kom dagen efter)

Här var jag och Emma på jobbet dagen innan avicci tribute konserten

Avicii tribute konserten

Jag och Matilda på konserten


Selfie efter jobbet någon gång

Bilden är tagen innan jobbets julfest


Julafton

Jag och Emma på nyår

Jag och Vilma på nyår♡


Jag och Hanna på nyår♡


Nu kära ni, får vi hoppas på ett bra år och ett fantastiskt årtionde♡♡♡

Ta hand om er♡